I går morse var stunden inne som vi väntat på men inte ville skulle komma... Vi var tvungna att ta bort vår älskade hund Mixa. I söndags visade hon att hon hade ont men inte mer än att det försvann efter en stund. I måndags kväll visade hon mer tydligt att det var jobbigt och i går morse var det ingen tvekan längre.

Men det kunde ha blivit ett mycket kort hundliv, då Mixa som knappt ettåring rymde till skogs med vår dåvarande stövare, mitt i kalla vintern! Båda var borta i flera dygn och ovissheten var stor om de fortfarande var vid liv eller ej. Men så på eftermiddagen det tredje dygnet när min man, Jan kom hem från jobbet mötte han stövarn vid postlådan. Jan tog då skotern och följde "bakspåret" i snön. Spåren ledde genom skogen över till Västernorrland men vid en renhjords avtryck försvann spåren i klövavtrycken. Han stängde då av skotern och ropade och långt, långt bort kunde han höra en hund svara. Han fortsatte att ropa och Mixa svarade varje gång, närmare och närmare. En mycket utmattad men lycklig hund hoppade upp på skotern. Lycklig men på gränsen till utmattad. Väl hemma fick hon mat och vatten och blev sedan nedbäddad. Det tog några dagar innan hon helt hade återhämtat sig men hon hade nog inte klarat en natt till ute.

Mitt i sorgen och saknaden känns det bra att vi fått vara ägare till
en sådan hund i drygt 14 år.
Klurig, smart,
duktig, rättvis, snäll och en god
uppfostrare av både barn och hundar var Mixa in i det sista.
Men visst blir saknaden stor de dagar när solen skiner och ingen
sitter i fönstret och njuter...