Ekorren och stålmannen

 

Ibland gör man djupdykningar i verkligenheten. I går var en sådan dag. Jag har i veckan varit flitig och passat på att ta en promenad med hundarna på morgonen när luften fortfarande varit kall och klar. I går tog jag cykeln och förutom hundarna så följde även grannen G med. På hemväg när vi glatt samspråkande cyklar lugnt och stilla så springer helt plötsligt en liten ekorre över vägen framför oss. Lugnet förbyttes blixtsnabbt till rivstart av hundar och en lufttur för mig över cykeln och ner i asfalten likt stålmannen. Jag landade i ett framglidande magplask på bröstkorgen med ena handen/armen i färdriktningen dvs handen som höll i kopplena. Att säga att jag tappade luften är i underkant! Jag såg ljusgrönt överallt så fort jag försökte resa mig! Efter att G samlat in hundarna och jag klarade av att gå, linkade vi till närliggande stuga där jag satte mig att vila på farstubron medans G cyklade iväg till ännu en god granne, I, för att be henne köra mig hem med bilen. Väl hemma kände jag igenom kroppen än en gång och det kändes bara som muskelskador och ev lite på revbenen. Dottern som var ledig för dagen kom och assisterade sin mor med allehanda dagliga sysslor som mockning och hönsfodring.
Idag känner jag mig minst sagt mörbultad men kan nu så smått röra stålmannen-armen, däremot har revbenen gjort sig mer och mer påminda. I morse fick mannen lyfta mig ur sängen då revbenen satte stopp för alla egna försök att komma ur sängen.
En stor kram (dock väldigt försiktig :-) till vänner och familj för hjälpen!